Artikel: All musik är skapad av livets Gud

(2012)

Artikel: All musik är skapad av livets Gud

Senaste tidens debatt om frikyrkan som bär eller eventuellt inte har också berört musik. När musik berörs så blir det ofta i skarpa tonlägen och med mycket känslor.

När Mozarts musik var ung så sa man att ”Så där kan man väl inte göra heller! Vad skulle Bach ha sagt om han hade hört detta?”När lyssnarna så smått vant sig så kom Beethoven och förde Mozarts romantiska linjer ett steg vidare. Kommentarerna kom tillbaka, ”så där kan du väl inte göra! Vad hade Mozart sagt om detta?” Nu, flera hundra år senare kallas dessa giganters musik för gammal. Även den musik som för vissa känns mossig har en gång varit ny. Inget kan som musiken förmedla en känsla, beskriva en händelse eller lovprisa Skaparen. Det ligger i musikens natur. Den talar till oss och kan beröra på djupet. Det är kanske därför som samtalen hettar till. Musik är ju ett ämne som vi alla förstår oss på vare sig vi är musikaliska eller totalt tondöva. Om vi inte är fotbollsintresserade så slår vi ganska lätt över till en annan kanal men om en låt stör oss mer än vanligt så passar vi mer än gärna på att tycka en del innan vi eventuellt byter kanal. Förr kastade folk ruttna tomater och i vissa konsertsalar blev det upplopp och slagsmål när ny musik tänjde på gränserna. Vid uruppförandet av Stravinskijs ”Våroffer” 1913 blev kompositören själv tvungen att lämna lokalen i smyg för att slippa få stryk av åhörarna. Så var det då. Ord och inga visor. I dag skriver vi arga insändare eller tar hjälp av Facebook och vips så är debatten igång.

Ordet mångfald är populärt att använda när vi pratar musik i kyrkorummet. Det är lätt att tänka att med mångfald så uppstår en idealisk mix av gammalt och nytt, starkt och svagt eller dur och moll. Skulle kunna vara så. Tänk att med mångfalden som ledord kunna erbjuda en fantastisk blandning av lovsånger till Guds ära, långa och mäktiga orgelverk av Bach, gnistrande stråkkvartetter, härliga barnkörer, smattrande mässingsinstrument, radikala heavymetalband, välkammade jazztrios och hängivna körsångare. Vilken möjlighet att nå alla sökare oavsett ålder eller kulturell bakgrund och vilken uppväxt för kommande generationer. Det skulle också kunna utmynna i ett musikaliskt virrvarr likt ett överbelamrat smörgåsbord där man bara mår illa efteråt. Man känner att man fått lite av varje men saknar en röd tråd och framför allt finns risken att budskapet skyms av alla toner.Jag minns mötet med en äldre man på ett av Pingsts rådslag för några år sedan. Vi hamnade vid samma fikabord och vårt korta samtal, som handlade om musiken i den församling där han var aktiv, gav mig en hel del. Mannen uttryckte en stor saknad av sångerna, körerna, orkestrarna, brassbanden och även ledarna från förr. Jag lyssnade igenkännande eftersom jag brukar uppvaktas av liknande smått besvikna församlingsmedlemmar med jämna mellanrum. ”Men”, sa han med ett tydligt eftertyck, ”jag som går på alla möten ändå, trots att det inte alltid är mina favoritsånger som sjungs, gläds verkligen av att se att kyrkan fullsatt varje söndag och dessutom ser jag nya ansikten hela tiden.” Vi fortsatte att prata musik. Samtidigt visste jag att mannens församling tydligt valt en väg där gudstjänsten inte ska vara en plattform för allt möjligt likt en verktygslåda utan ordning utan en mötesplats för den moderna människan med fokus på de som är nyfikna. Det hade mannen också förstått. Han gladdes trots att hans sånger inte sjöngs eftersom han såg alla människor som kom.

Jag tycker definitivt inte att våra församlingar ska bli en slags uppvisningsplattform där vi drar åt ett håll som börjar likna och konkurrera med konsertlokalerna. Absolut inte. Vi får inte heller fastna i ett uttryck som passar bättre på ett museum med gamla dinosaurier. Kyrkan har ett annat uppdrag. Kyrkorummet är en plats för gudstjänst och överlåtelse. Bibelordet är det centrala och människors sökande och längtan måste då kunna få ett svar, som vi alla sammanfattar i Jesus. En cello, en trumpet eller en sångröst har inget värde i sig, men det som instrumentet sjunger eller spelar om blir det som når lyssnarna.

Självklarheter. Trots detta vill vi ju att våra grannar och arbetskompisar ska hitta till kyrkan, oavsett om det är en gammal statskyrka eller en ung frikyrka. Här har musiken en samlande kraft och våra kyrkor har att lära av varandra. Precis som det talade ordet ibland ger vissa för lite tuggmotstånd så kan musikutövandet bli alltför banalt och intetsägande. När Sigfrid Deminger skriver att frikyrkan inte bär kan jag förstå vad han menar, trots att den bär mig dagligen, eller rättare sagt min tro bär mig och min församling blir platsen där jag delar livets frågor med andra och med Gud. Utifrån ett musikperspektiv har frikyrkan tappat mycket men också hittat mycket nytt.Dagligen får jag som musikkonsulent mejl, samtal och inte minst nya skivor från musiker som kämpar, skriver låtar, producerar och ger ut skivor. Jazz, hårdrock, läsarsånger och lovprisningar i en härlig blandning. Snacka om mångfald! Samtidigt tänker jag på de som ojar sig över att allt var bättre förr. Jag skulle vilja säga att det var annorlunda förr. Inte så konstigt. Dåtidens musikprofiler spelade stråkinstrument, ledde körer, arrangerade musik till gudstjänsten, fuskade lite på trumpet, behärskade piano, lärde ungdomarna grundläggande musikteori, var duktiga bibellärare samt hade en egen högskoleexamen i botten. Det är klart att dessa giganter satte spår. Nu är vi specialister. Vi kan vår lilla grej och gör det bra. Våra församlingar har tyvärr tappat tillfällena att lyfta alla våra enorma musikresurser vilket i slutänden leder till att kommande generation bara har sett en flöjt eller en cello på Google men inte i verkligheten. Inte bra. Samma tendens utanför kyrkans väggar. Vissa instrument blir ovanligare än andra och vissa musikaliska uttryck kanske bara hamnar i finkulturens salar. Vore tråkigt. Gud som skapat musiken borde få bli hyllad med alla slags instrument och former.

Det som diskuterats senaste tiden är bland annat förhållandet frikyrkan och Svenska kyrkan. Personligen saknar jag ibland Svenska kyrkans variationsrika musik samtidigt som jag gläds åt allt det som frikyrkorna har. Vid vissa tillfällen, då ord inte räcker till, så behövs inga ord. Människor som till vardags sällan lyssnar på ”klassisk musik” upplever den som tilltalande och rogivande. Inte så konstigt eftersom samhället flödar av allt som måste sägas så fort och ofta som möjligt och gärna både på tv, radio och på nätet. En pianokonsert av Rachmaninoff blir då som balsam. Utan ord. Utan kommentarer. Ungefär som att ta en promenad i skogen eller som att gå in i en kyrka i en storstad och stänga ute stadslivets buller med kyrkporten.

Frikyrkan säger sig vara hela livets kyrka och livet är upp- och nedgångar, dur och moll, vokalt och instrumentalt. Därför vill jag som pingstvän värna det som tonsätter inte bara glädjen utan även sorgen, det vill säga livet som det är. Sånger till Gud och om Gud. Glada sånger av en glad gospelkör men också instrumentalmusik i moll. Gud, musikens skapare är hela livets Gud och all slags musiks Gud. Frikyrkan behöver Svenska kyrkans musikaliska uttryck och vice versa.

/Peter Stolpestad (publicerad i Dagen 20120323)

Publicerad i kategorin: Artiklar 2012