Artikel: Dokument över en svunnen tid

(2016)

Artikel: Dokument över en svunnen tid

Finns det några blåsorkestrar kvar i frikyrkan egentligen? Svaret är ja, fast de är inte många. Flertalet lever ett undanskymt liv längst in i garderoben.

Skönt kanske någon tycker, tråkigt säger andra. Man kan fundera om de alla drabbats av utmattning efter att ha spelat i motvind i många år eller om den enkla förklaringen till den negativa trenden beror på färre instrumentalister och färre ledare. En kombination av båda, skulle jag säga.

Jag gillar inte att per automatik säga att det var bättre förr, men konstaterar att det var annorlunda. Fioler, trumpeter och gitarrer var tidigare självklara ingredienser i kyrkornas musicerande. I dag, då kulturskolor lider brist på musiker och orkestrar hotas av nedläggning, blir vissa ensembleformer mer sällsynta även i kyrkornas musikliv.

Som yrkesmusiker i Marinens Musikkår, Sveriges näst äldsta orkester, så är det historiska arvet en självklar del av min vardag. Musikkåren är lika gammal som staden Karlskrona och har i över trehundra år sett musiker komma och gå. Likt en obruten kedja sedan 1680 bärs facklan vidare av det levande världsarvet in i framtiden. På vår arbetsplats skulle det vara helt omöjligt att bara se framåt, därför är en regelbunden blick i backspegeln viktig för perspektivet. Bland mina kolleger i den professionella orkestervärlden har kyrkornas musik alltid haft stor betydelse. Många musiker tog sina första svajiga trumpettoner i en kyrka. Inom Frälsningsarmén, brassbandens älskade samfund, har det i alla tider funnits väl utbyggda orkestrar.

Mitt i funderandet får jag ett hundrasidigt kompendium i min hand, ”Pingstförsamlingarnas blåsorkestrar” av Sven Harrysson. Sköna svartvita bilder av blåsare från Skåne till Lappland, och när jag fortsätter läsa lite mer noggrant inser jag att pingströrelsen haft en enorm mängd musiker i blåsorkestrarna. I dag finns ett tjugotal brassband kvar och vi hör dem alltför sällan. Det är klart att den radikala förändringen i det musikaliska landskapet skapar vissa funderingar. Vad har hänt och varför?

Althornisten Sven Harrysson från Smålandsstenar har sammanställt boken som innehåller bilder, berättelser och några anekdoter från orkestrarna. Vi kan läsa om Bengt Rubensson som spelade i Falköpings Pingstkyrkas Blåsorkester:

”Jag var 17 år gammal när vi drog igång orkestern. Inom församlingen ville man ha en blåsorkester. Det började bli allt vanligare med det inom församlingarna. Församlingen inköpte instrument till oss. Vi var ett 15-tal blåsare, det var bara pojkar från starten. Birger Burman var nere och hjälpte oss. Jag spelade trombon. Det kom också en militärmusiker som instruerade och undervisade medlemmarna i orkestern. Han var ganska hård av sig.”

I boken nämns Birger Burman och Eric Ulke som några av de outtröttliga musikerna som stod i fronten av blåsorkestrarna inom pingströrelsen. Burman som i grunden var jazzmusiker tog över rörelsens första blåsorkester i Filadelfia Stockholm och kammarmusikern Ulke tog befälet över Smyrnas blåsorkester i Göteborg. Herrarna reste land och rike runt och coachade yngre och äldre musiker. Blåsorkestrar på mindre och större platser kunde ibland få besök av dessa inspiratörer, vilket givetvis gav mer­smak och ny inspiration.

Om blåsorkestern i Pingstkyrkan Värnamo skrivs följande:

”Eric Ulke från Göteborg kom med instrument och noter. Sven-Erik Palm fick ett baryton med hål i klockstycket. Håret reste sig när Sven-Erik spelade. Första spelningen blev redan till påsken, det var snabba ryck. Blåsorkestern bestod av 12 man. Nils Wågsjö ledde orkestern från början. Under 1950 tog Bengt Johansson hand om taktpinnen för blåsarna. Tre år senare reste orkestern till Tyskland. Bengt berättar att han åkte fast för fortkörning en gång. Han var då på väg till blåsövning på en annan plats för att hjälpa dem.”

Sven Harryssons kompendium är en viktig del i dokumentationen av rörelsens breda musikliv. Den första blåsorkestern inom Pingst bildades i Filadelfia Stockholm 1928. Ledarna var Herbert Kylborg och Knut Lamin. Efter att orkestern självdött kallade man in Birger Burman som fick uppdraget att återupprätta orkestern, för en blåsorkester skulle församlingen absolut ha. Allt annat vore tecken på nederlag.

Jag konstaterar att blåsorkestrarna inom pingströrelsen haft stor betydelse för många musiker. I dag skulle en kreativ frikyrka där de olika musikaliska uttrycken får ta plats kunna bli ett lockande alternativ till kultur- och musikskolor som går på knäna.

Är det dags för frikyrkorna att gemensamt ta tillbaka befälet över blåsorkestrarna? Sven Harryssons bok manar till eftertanke.

/Peter Stolpestad (publicerad i Dagen 20160616)

Publicerad i kategorin: Artiklar 2016