Artikel: Som ett fredagsmys med Carola i vardagsrummet

(2013)

Artikel: Som ett fredagsmys med Carola i vardagsrummet

Delvis en ny publik hittade till Berwaldhallen, där Carola firade 30 år tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester i helgen. Musikern Peter Stolpestad rapporterar om lyriskt prat om fioler och trumpeter – och förstås om Carola.

För oss orkesternördar är det alltid fest att gå på konsert. Får man höra en symfoni av Mahler, balettmusik av Stravinskij eller en pianokonsert av Mozart så mår man alltid lite extra prima. Speciellt i Berwaldhallen. Carola 30 år som artist var en jubileumskonsert som i dagarna tre bjöd på ett sprakande kalas där vi tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester firade Carola som artist. Fansen fick en smörgåstårta som innehöll svängiga och delikata poplåtar till en näst intill fullstor orkester förstärkt med Anders Berglunds kompband.

Till Berwaldhallen kom en ny publik. De flesta verkade ha följt Carola sedan 1983 och kunde sjunga med i låtar som ”Fångad av en stormvind” och ”Mickey”. För andra var det säkert första besöket. Carola-konserterna var ett strategiskt cross over-projekt i serien ”Svenska stjärnor” som säkert byggt några nya broar mellan orkesternördar, Carola-fans, frikyrkofolk och allmänt nyfikna. Det tillhör inte vanligheterna i Berwaldhallen att folk står, dansar och jublar bara konsertens huvudperson tar första steget in på scenen – men detta var långt ifrån en vanlig konsert. Bland publiken inte så mycket kavaj och slips utan mer jeans och tröja.

Ovanliga konserter är ofta de bästa, i alla fall på lång sikt. Alla är vinnare. De som gör ny konsertupptäckt, de som skrivit de mustiga arrangemangen, den stora orkestern och de som innan kanske var tveksamma till Carola och hennes förmåga att presentera, sjunga och vara värdinna. Carola 30 år som artist var ungefär som att gå på fest och träffa nya trevliga människor. Ibland är musik svårtuggad som en okokt broccoli och ibland lättäten som fredagschipsen. På Carolas konsert var det likt ett fredagsmys med Carola i vardagsrummet. Alla kände sig hemma, Carola, publiken och orkestern.

Maestro Berglund kunde verka nervös när han gång på gång pillade på metronomen men det löste orkestern och trummisen galant genom att ta kommandot. Berglund liftade vid ett flertal tillfällen med orkestern och det var tur att det inte var vilket frikyrkoband som helst. Blandningen popstjärna till väl avvägda orkesterarrangemang går alltid hem. ”Åh, jag älskar fioler” var det många som sa i pausen. ”Dessa vackra trumpeter”, sa andra. Så går inte snacket till vardags hos Radioorkesterns inbitna fans.

Carola Häggkvist tillhör ett fåtal sångerskor som genom åren lyckats stå på egna ben i ett allt tuffare rampljus. Carola upplevs som kompis med alla från scenen och vågar också ta ut svängarna rejält när hon får feeling. Publiken har överseende med att Carola ibland letar efter rätt ton vilket säger något om den goda stämning som uppstår i hennes närhet. Varför, undrar vissa. Carola är sig själv, säger jag. Ärlig och ganska enkel på scen. Hon sjunger likt man gör i en gospelkör från södra USA och hon presenterar som hemma i vardagsrummet. Med en viss dos av personliga vittnesbörd så verkar alla förstå. Enkelt. Rakt. Avskalat. Det Carola säger är hennes självupplevda längtan. Det har funkat bra sedan 1983. En extra stjärna till Erik Hillestad och hans låtar, bland annat ”Himlen i min famn” och till Stefan Almqvist för hans svänglåt ”Så länge jag lever”. De är hits som består, liksom ”Främling”.

Tack Carola för härliga 30 år.

/Peter Stolpestad (publicerad i Dagen 20131001)

 

 

Publicerad i kategorin: Artiklar 2013