Krönika: Behåll barnasinnet och sjung med

(FEBRUARI 2015)

Krönika: Behåll barnasinnet och sjung med

Sverige är ett körland sägs det. Det sjungs så det står härliga till, inte bara kring jul och påsk i välkammade kyrkokörer utan även långt bortom de stora högtiderna. Om någon skulle vilja räkna landets körsångare så lär det bli ett lika gediget arbete som att räkna alla fotbollsspelare.

Det kryllar av båda sorter och jag vill påstå att det finns ett spännande samband mellan körsång och fotboll. På fotbollsläktaren sjungs det för full hals. Alla får vara med. Ingen skäms. Alla vågar sjunga med i allsången.

Utan att ha gjort någon vetenskaplig analys så är jag övertygad om att sjungandet är populärt och uppskattat och ger många en slags småborgerlig känsla av välmående. Det ploppar ständigt upp nya välkommen-att-sjunga-med-körer och Sverige lär fortsätta vara ett körland om trenden håller i sig.

Att sjunga i kör är som att tillhöra en trevlig diktatur. Man vet sin plats, man har sina stämkompisar och man får känna sig som en viktig bit i ett stort pussel. Det finns inget utrymme för improvisation och det hela leds av en diktator som garanterat bestämmer och får som han vill, även hur fel han än må ha. Trevligt och socialt men också ordning och reda. Om allt går som det ska så kommer det också en entusiastisk publik som applåderar och ger positiv feedback. Kort och gott en skön känsla av välmående.

Några dagar före jul var det terminsavslutning i en av Karlskronas centrala kyrkor. Vår sons skola var i fokus och tillsammans hade barnen övat och memorerat de viktigaste julsångerna. Prästen som lotsade oss genom programmet gjorde sitt yttersta för att vi alla skulle känna oss väl inkluderade. Föräldrar, mostrar och fastrar uppmanades att vara med i den gemensamma sången, ett viktigt sätt att inkludera men också ett sätt bevara gamla psalmer och hålla liv i sången. För mig blev det en intressant aha-upplevelse. Barnen klämde i så det ekade ut över Stortorget men hallå tänkte jag, var har sjungandet tagit vägen i vuxenvärlden?

Jag är inte själv någon supersångare men har alltid sjungit på ett eller annat sätt. Det har sin förklaring i uppväxten i frikyrkan där vi alltid sjungit. Musik och kyrka har alltid hört ihop och gör så än idag. Idag när jag fortfarande regelbundet går till kyrkan med familjen så är sjungandet självklart. För mig känns det då främmande att inte sjunga med när möjlighet ges.

Jag insåg före jul att sjungandet eller bristen på sjungandet inte hade att göra med något annat än rädsla för vad bänkgrannen skulle säga. Alltså bättre att vara tyst och inte sjunga, tänkte de flesta. Pilla lite på mobilen och kanske låtsas dra iväg ett jobbmail under tiden för att verka lagom upptagen. Sjunga med? Nix, tänkte de flesta, pinsamt. Man vill väl inte verka för engagerad.

Barn gör som vuxna gör sägs det. Vad gäller att våga sjunga så hoppas jag att barnen inte tar efter vuxenvärlden när de själva en dag blir en del av den. Hoppas de då vågar behålla barnasinnet och sjunga med lika frejdigt på kommande skolavslutningar som vi vuxna gör på fotbollsläktaren.

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20150221)

 

 

 

Publicerad i kategorin: Krönikor 2015