Krönika: Den levande musiken berör

(mars 2015)

Krönika: Den levande musiken berör

I lördags fick vi äntligen ett resultat, Sverige. Melodifestivalen är nu över och vi kan pusta ut efter månader av spänning, glädje, sorg och röstande. Ibland känns det som om festivalen är lika viktig som frågan angående övergång till högertrafik eller ett EU-medlemskap var. Artisternas sak blir vår. Vi röstar och engagerar oss och även de som aldrig i livet tittat – någonsin – har ändå en uppfattning om festivalen, märkligt nog. Alla snackar mello, vid sidan av andra viktiga saker som KHK eller Ukraina.

Melodifestivalen såg ljuset i slutet av 1950-talet. Thore Ehrling ledde då orkestern, det vill säga musiker som spelade på riktigt i direktsändning och bidragen fick sina betyg genom poströster och av en jury. För oss akustiska orkesternördar känns detta givetvis som ett paradis. Fokus låg då på musikalisk finess och förmåga att tillsammans med orkestern kunna prestera precis som på en konsert. Vi som jobbar med levande musik vet att musik skapas i stunden. Om du vid rätt tillfälle kan ge lite extra och beröra så får lyssnaren något speciellt med sig hem. Så var det förr, nu är det annorlunda.

De nordiska länderna har alltid spottat fram många musikbegåvningar. Tack och lov görs det fortfarande. För en vecka sedan när vi satt bänkade med popcornskålen i handen var det många av oss som vid några tillfällen kände oss som på en riktig konsert. Första tillfället för mig var under en av mellanakterna då de norska guttarna Ylvisåker från Bergen klev upp och levererade. Bröderna i Ylvis skapade en känsla av konsert och påminde om tiden då festivalen hade en levande orkester. Deras rock- och gospellåt ”Stonehenge” letade sig hela vägen in i lördagsmyset och det äkta gospelsvänget kryddades med uppbackning av kören Vasa Gospel. Strålande!

Vid ytterligare ett tillfälle under kvällen satte sig popcornen på tvären när en av mina favorittrios, Dirty Loops, rev av sin version av ”Undo”, vilket blev en magnifik musikalisk uppvisning. Trion Dirty Loops hämtar sin inspiration från både Pat Metheny och Stevie Wonder och jag kan tycka mig höra att även giganter som David Foster och Quincy Jones influerat. Bandet har en längre tid gjort succé på nätet med sin tekniska briljans och funkiga framtoning och några minuters resa med dessa herrar blir som en kort men ack så häftig åktur i deras intensiva berg- och dalbana.

Mellanakterna har alltid varit festivalens grädde på moset. Det är då den musikaliska kreativiteten kommer fram och i lördags lyckades musikerna i både Ylvis och Dirty Loops visa att än finns det hopp. Mina tolvpoängare går till mellanakterna, då den musikaliska iderikedomen tar plats. De blir en slags hommage till Thore Ehrling och tiden då vi hade en levande orkester i melodifestivalen.

För övrigt tror jag att Måns Zelmerlöw kommer klara sig alldeles ypperligt i Wien. I maj är det dags för den 60e upplagan av Eurovision Song Contest. Kom igen nu, Sverige!

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20150321)

 

Publicerad i kategorin: Krönikor 2015