Krönika: En nyttig uppförsbacke

(April 2014)

Krönika: En nyttig uppförsbacke

Ganska ofta tröttnar jag på glad musik. Jag vill hävda att musik i moll håller längre. Nu undrar kanske någon om jag drabbats av några konstiga stillaveckangrubblerier. Nej då, inte alls. Veckan vi just nu är inne i får mig bara att reflektera över påskens alla händelser. Dur och moll. Med– och motvind.

Livet består av upp– och nedgångar. Vill du cykla till jobbet och längta efter att få rulla nedför så krävs en uppförsbacke. Först moll sedan dur. Annars blir det bara platt mark, trist och likriktat och dessutom sämre träning.

Johann Sebastian Bach och Arvo Pärt är två exempel på tonkonstnärer som med sina händer komponerat för livets olika skiftningar. Glada sånger har sin funktion, men vardagens skiftningar kräver ibland mer tuggmotstånd i musiklyssnandet än bara glättiga treackordslåtar.

Bach har i exempelvis Johannespassionen och Matteuspassionen fångat denna veckas centrala händelse, Jesu lidande, död och uppståndelse. Moll. Uppförsbacke. Att med toner och rytmer kunna fånga och förstärka det mörka och tunga kunde Bach.

Arvo Pärts Johannespassionen är ett annat exempel på musik vi gärna lutar oss mot i påsktid. Feta basunklanger. Mullrande trummor och mörka kontrabasar.

Vi får väl alla ganska ofta frågan ”vilken musik gillar du?” Jag tror vi är många som gillar det mesta, om det spelas vid rätt tillfälle. Just nu vill jag ha stilla, lågmäld och relativt sparsmakad musik. Som en slags start på ett långt crescendo som har sin final i uppståndelsen. Långfredagen och påskdagen hänger ihop och effekten och vidden av uppståndelsen blir desto starkare om vi också vågar ta del av långfredagens mörka och dystra toner. Moll är inte farligt. Moll är bra. Som en slags musikalisk nyttig uppförsbacke.

Arvo Pärt, estländare och djupt troende kompositör, skriver musik som fängslar, speciellt när vi önskar lugn och ro och tid till eftertanke. Andra som lockar mig denna vecka är Heinrich Schütz, Joseph Haydn eller César Franck som alla satt toner för att gestalta Jesu sista fraser på korset. Vi behöver sällan ett myller av intryck, utan det räcker som oftast med sparsmakade klangfantasier.

Uppståndelsen närmar sig. Livets seger över döden. Vägen dit är utmanande. Ibland bara motvind och dåligt pumpade däck. Så småningom, när musklerna jobbat och cykeln fått göra sitt, så kommer segern. Nedförsbacke. Bara att rulla på.

Påskens musik har enorm spännvidd och kan liknas vid en variationsrik cykeltur. Trots allt så är det tonerna i moll som gör att musiken i dur känns som en efterlängtad belöning.

/Peter Stolpestad (publicerad i Dagen 20140416)

Publicerad i kategorin: Krönikor 2014