Krönika: Ja, vi elsker dette landet

(2016)

Krönika: Ja, vi elsker dette landet

Igår var det sjuttonde maj, Norges nationaldag. Om det är någonstans det firas med pompa och ståt så är det i vårt avlånga broderland. Mängder av skolorkestrar hade laddat hela sin arsenal inför den stora dagen och över hela konungariket klingade ”Ja, vi elsker dette landet” och ”Norge i rödt, hvitt og blått” så det stod härliga till. Traditionen med levande musik på gator och torg har funnits sedan lång tid tillbaka.

Under fyra år av studietiden bodde jag i Oslo. En gång om året upplevde jag norrmännens engagemang när de paraderade på Karl-Johann. Flaggor smattrade i vinden och orkester efter orkester avlöste varandra i en outtröttlig uppvisning som aldrig verkade tystna. Paraden ringlade sig gata upp och gata ned påhejad av resten av det norska folket som gav sitt eldunderstöd. Alla var med, i alla fall kändes det så för mig som invandrad svensk i Norge.

Nu har det tyvärr hamnat grus i det norska musikmaskineriet. Förslaget att reducera orkestrarna i Harstad, Trondheim, Horten och Bergen ligger som en slaskig disktrasa över musiklivet. Har man tur så kan det sluta som det gjorde i Sverige, med att förståndiga politiker inser värdet av musik i hela landet och kulturskatten bevaras. Det sista ordet är inte sagt och just nu är det oro i leden.

När jag var ung infann sig lyckan när jag platsade i den kommunala musikskolans orkester. Då hette orkesterledaren Nils. Han var en stenhård, sträng och barsk man, naturligtvis också en duktig musiker och dirigent. Nils var rakt igenom en hängiven, engagerad ledare som inspirerade alla oss unga. Det som slår mig så här i efterhand är att alla i orkestern var tillräckligt bra för att få vara med och vi blev sedda och uppmuntrade, oavsett hur dåligt det lät. Ett sådant musikklimat skapade entusiasm, delaktighet och ett och annat fullblodsproffs. Alla kommuner borde ha en sådan orkester med en sådan ledare som jag hade. Hockeyarenor och fotbollsplaner, javisst, fast utan kultur och kreativitet så vore vardagen grå och trist.

Just nu smyger sig oroligheter in i det svenska musiklivet. Den anrika orkestern i Västerås får nu till slut spela vidare fast i rejäl motvind och med tuffa besparingskrav över sig. I Göteborg pågår återigen utredning om kommunen skall bibehålla Göteborg Wind Orchestra. Västerås Sinfonietta har funnits sedan 1883 och GWO sedan 1905. Iskalla vindar blåser. Här i vår sydöstra avkrok har vi också en läxa att göra kan jag tycka. Det halverade anslaget till Karlskrona Orkesterförening riskerar att strypa entusiasmen och släcka kommande musikgenerationers glöd. I över hundra år har orkestern haft en betydande roll. Jag tänder en varningens lampa. Sydöstra hörnet behöver komma upp på banan vad gäller konst och kultur.

Idag säger vi grattis Norge, dagen efter födelsedagen. I det blåsorkestertäta landet som igår sjöng ”Ja, vi elsker” betyder de levande skolorkestrarna enormt mycket för hela samhället vilket märks tydligt dagar som i går då nationens gemensamma glädjerus nådde sitt klimax.

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20160518)

Publicerad i kategorin: Krönikor 2016