Krönika: Jussi Björling och Bob Dylan

(2016)

Krönika: Jussi Björling och Bob Dylan

Förra veckan kände jag mig tvingad att se om jag hade någon musik med Bob Dylan. Trots att jag lyssnat bitvis på Dylan erkänner jag att hans skivor lyser med sin frånvaro på mina hyllor, tyvärr. I källaren har jag en salig blandning av allt ifrån gregoriansk sång till jazz och heavy metal. Men inte Dylan. Däremot några alster med den store tenoren Jussi Björling som jag dammade av.
I skrivande stund debatterar alla kulturskribenter fenomenet Bob Dylan. Jag understryker att han är en levande storhet med många bra låtar och med ett stort lyriskt uttryck. Om det betyder att han ska ha Nobelpris överlåter jag åt Svenska Akademien att bedöma. De senaste dagarna när jag surfat runt bland kommentarer för eller emot så inser jag att jag har fullt förtroende för Akademiens kompetens och känsla. Horace Engdahl, som innehar en av stolarna brukar ofta säga bra saker som gör att många inom kulturetablissemanget ställer sig upp när han talar. Att Engdahl också har en god relation med Marinens Musikkår gör att jag känner mig nästan skyldig att gilla allt han säger, så även hans förklararing i fallet Bob Dylan.
Nåväl. Jag la undan artiklarna om Bob Dylan och satte på skivan med Jussi Björling istället. Det blev ”Till havs!” och sedan ”La donna è mobile” och även ”En dröm” av Edvard Grieg. Jussis röst fyllde hela huset och jag glömde ältandet om Bob Dylan.
Många förbryllas över dalmasens fantastiska röst. Experter från jordens alla hörn funderar om det var den friska luften eller de vackra bergen i Dalarna som skapade den fulländadade rösten. Hur som helst så vet vi att vår egen Jussi också är fransmännens, japanarnas och inte minst amerikanarnas. Debuten på Metropolitan var vid 27 års ålder i rollen som Rodolfo i Puccinis ”La Boheme”.
Redan som femåring sjöng den unge Björling för första gången offentligt. Pappa David, smeden, hade själv en fantastisk röst och grillade sina söner i allt från kyrkosånger till operaarior. Sångkvartetten turnerade i Sverige och i Amerika fram till faderns död 1926. Stockholm blev så småningom språngbrädan ut i världen. Debuten för Jussi på Kungliga Operan var 1930 i Mozarts ”Don Giovanni”.
Det sägs att Jussi Björlings första uppträdande var redan som femåring i en kyrka någonstans i Örebro. Kyrkor och kapell har då som nu varit viktiga platser för fostran av sångare och musiker. En positiv miljö där man oftast blir uppskattad och påhejad. För Jussi Björling betydde kyrkorummet starten på en enorm karriär som tyvärr blev allt för kort. Jussi Björlings sång var något helt annat jämfört med dagens snabba idoler som periodvis ploppar upp som svampar. År av turnerande utvecklade Björling till en av de största i sin genre. Ungefär som Dylan, som är kung i sin genre.
Jag konstaterar att vissa musiker lär bli ihågkomna i generationer framöver. Det har självklart att göra med vad de kan och vad de har gjort. Med all sannolikhet gör dessutom deras hemlighetsfulla och svåråtkomliga karaktärer att de blir än större ikoner i framtiden.

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20161019)

Publicerad i kategorin: Krönikor 2016