Krönika: ”Nationalsånger är olika och tur är väl det

(maj 2015)

Krönika: ”Nationalsånger är olika och tur är väl det

”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Du tysta, du glädjerika sköna.”

Ibland får jag dille på nationalsånger och i jobbet som musiker ingår det ofta att spela länders hymner vare sig man vill eller inte. Länder och kulturer är olika vilket naturligtvis avspeglas också i nationalsångerna.

För en tid sedan spelade vi ”Jana-Gana-Mana”, Indiens nationalsång. Med all respekt för landet, åhörarna och de som gett oss uppdraget, så var vi några som funderade: ”ska det låta så här?” Ja, det skulle det. Vi – liksom dirigenten – hade koll men något osäkra var vi. Vi kände inte igen oss i tonspråket och bitvis upplevde vi de harmoniska vändningarna som sur mjölk i kaffet eller som överkokt ris. Hur som helst, rätt blev det, eller rättare sagt det var rätt hela tiden, fast vi behövde lite tid att vänja oss. När vi avslutat den indiska nationalsången spelade vi den svenska. Jag vill inte hävda att den är så mycket bättre än någon annan men just då kändes den som en behaglig befrielse, inte så konstigt med tanke på kontrasten som uppstod. Den inbjudne gästen, en högt uppsatt indisk militär såg överlycklig ut efter den musikaliska saluten till våra länder och tackade väluppfostrat samtidigt som han gjorde honnör med ett brett leende. Han var nöjd. Vi var nöjda. Mission completed.

En av de nationalsånger jag gillar bäst är den tyska,komponerad av August Heinrich Hoffmann von Fallersleben år 1841. Melodin är hämtad från Joseph Haydns ”Kejsarkvartett” opus 76 och är i sin originalform fantastisk. Von Fallerslebens version är ståtlig, självsäker och betydligt mer heroisk än Haydns mjuka och njutbara original. Tack vare många framgångsrika tyska idrottare har sången ekat flitigt på arenor världen över. Vi känner igen den och vi gillar den, i alla fall jag. En annan favorit är den italienska. Den påminner av naturliga skäl om en kör i någon av Puccinis eller Verdis operor. Något mer sydeuropeisk i sin karaktär, sprättigare och allmänt lättare i uttrycket. Storbritannien, Frankrike, Luxemburg, Schweiz och Israel är exempel på andra som hamnar på min tio i topp. Musik vi känner igen är lättare att ha en relation till än det nya och okända. Det outforskade är å andra sidan det som utvecklar oss och ger nya perspektiv.

Richard Dybeck, upphovsmannen bakom vår nationalsång skrev ned sina tankar till en helt vanlig folkmelodi och räknade nog inte med att traditionen skulle göra hans sång till en nationalsång, men så blev det. Louise Ahlén, textförfattare till vers tre och fyra vågar flika in Gud i den fjärde versen: ”Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd, för Sverige, den kära fosterjorden. Jag byter Dig ej, mot allt i en värld. Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Nationalsånger är olika och tur är väl det. Somliga känns exotiska och andra som ett frågetecken. Ibland känner vi igen oss och stundtals blir mötet med en ny sång som att upptäcka en ny maträtt.

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20150516)

 

 

 

 

 

Publicerad i kategorin: Krönikor 2015