Krönika: Ska man bli musiker går det inte att fejka sig fram

(2017)

Krönika: Ska man bli musiker går det inte att fejka sig fram

Jag erkänner att jag tittar på Idol ibland. Programmet har sina ljusa stunder, exempelvis när någon av deltagarna lyckas förmedla något som berör. Tyvärr sker det ganska sällan.

Om jag fattat rätt så är syftet med Idol att tävlingen skall vara en kombination av bra tv och talangjakt. Bra tv verkar allt oftare handla om förnedring och det är många av de tusentals stackare som stått timvis i kö som fått sig en kalldusch i mötet med juryn. Få av deltagarna vet vad hela grejen handlar om, att sjunga alltså. De flesta vill hoppa in i drömmen om en karriär som världsstjärna utan att veta vad de ger sig in i. Kändisskapet lockar mer än själva sången. Alla vill bli kändisar till varje pris. Hur har det kunnat bli så?

Svaret är enkelt. Sjungandet är inte en naturlig del för barn och unga, inte i skolan, inte på fritiden och inte heller i vuxenlivet. Med sång menar jag då inte att försöka låta som någon annan utan med sång menar jag att lära sig sjunga, på riktigt, där rösten är instrumentet. Det kommer alltid finnas talanger men om fler skall uppleva glädjen i att sjunga behövs nog synen på artisteri och talangjakt förtydligas. Att satsa på en musikerkarriär är inte som att välja mellan vilka yrken som helst. Att bli musiker är någonting ett fåtal har möjlighet till. Av dessa få är det ännu färre som lyckas. Idol blir för mig mer av en genväg som i värsta fall kan spoliera musikintresset. Ska man bli musiker går det inte att fejka sig fram. Det krävs uthållighet. Inte tävlingar. Men visst, vi är ju många som tittar på Idol, så vi har alla lite skuld till hela grejen.

I min uppväxt i Sollentuna omgavs jag av några outtröttliga ledare, inom fotbollen, bandyn och i musiken. Många var envisa och överlåtna, allt för att skapa intresse för sport eller musik. Målet var inte att synas eller höras, målet var att ha kul och lära sig mer. I den kulturen blev ganska många så småningom rätt bra. Några kompisar hamnade i NHL, några kom in på musikhögskolan. Några fick spela i allsvenskan och andra fick jobb i Sveriges Radios Symfoniorkester. Det var ingen som akrobatiserade sig fram på någon konstig genväg för att bli stjärna, istället tränade man, övade, hade kul och ville lära sig så mycket som möjligt. De flesta blev inga stjärnor, men för många blev musiken och idrotten en viktig del i uppväxten. Många av oss märkte att det gav resultat och drivkraften var att det var utvecklande. Ingen fokuserade på kändisskapet. Några blev trots allt kändisar, för att de kunde sin grej. De tuffa killarna i fotbollslaget gjorde inget annat på rasterna i skolan än att trixa med bollen. En del fick så småningom spela i allsvenskan.

Dagens jakt med siktet inställt på att man måste bli idol skapar bara fler dåliga musiker, fler som inte kan sin läxa och fler som hoppas på att det mesta ska vara lätt som en plätt. För om man inte blir världskändis så finns ju risken att man blir vanlig, med ett vanligt hederligt jobb. Hemska tanke.

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20171018)

Publicerad i kategorin: Krönikor 2017