Krönika: Vem vill lära sig spela valthorn

(Maj 2014)

Krönika: Vem vill lära sig spela valthorn

Valthornet är ett blåsinstrument som ser ut som ett oändligt långt rör, böjt och vridet och sammansatt på ett alldeles finurligt sätt. Vackert att se på, speciellt om det är nyputsat och blänker. Som ett konstverk av en exceptionellt skicklig rörmokare. Valthornet låter i mina öron heroiskt, majestätiskt och stolt, man liksom sträcker på sig per automatik när man får höra det.

Att spela valthorn verkar vara spännande, jag har aldrig försökt, men tycker det verkar kul. Om du är femton år däremot så är nog inte valthorn det som är allra mest inne, inbillar jag mig. Snarare lite mossigt och gammalmodigt. Gitarr eller trummor däremot är betydligt häftigare. Spelar man något av de instrumenten och lyckas uppnå en viss nivå så kanske man kan bli känd, synas i tv, och då blir nog livet inte bara spännande utan säkert helt underbart, tror tyvärr alldeles för många.

Många vet inte vad vi pratar om när vi säger valthorn eller oboe, fagott eller cello. För många är dessa instrument en slags museal konstighet som förknippas med dåtiden. Nej, att spela något som tar för lång tid att lära, som exempelvis valthorn, som dessutom är okänt för de flesta, det har vi inte tid med. Nu gäller snabba puckar. Korta statusuppdateringar. Ständiga bekräftelser.

Att lära sig några toner per vecka på en klarinett, några nya ackord på gitarren eller en skala på valthornet är tyvärr något allt för få har lust med. Nu vill vi ha det enkla, lättillgängliga och det som kan ge många likes. Därför är det också brist på vissa instrumentalister. Inte bara valthornister utan också oboeister, fagottister och trumpetare.

Nedåtgående trend på kulturskolor, högskolor och orkestrar. Kanske är det så att även våra kyrkor har ett ansvar. Ett ansvar att visa de olika instrumentens uttryck. För det är väl så att musik i kyrkorummet gör sig lika bra på både kända och mindre kända instrument? Det kanske till och med är så att nyfikenheten triggas igång lite extra om vi använder oss av ovanligare uttryck, mer okända instrument och våghalsigare ackord.

Om vi vågar använda oss av nya färger och former så uppmuntrar vi till kreativitet och till att fler människor med olika kulturella bakgrunder blir nyfikna på vad vi gör. Allt handlar bara om att våga ha nya idéer. Ju mer vi vågar desto häftigare resultat lär det bli. Hur som helst så vore det intressant med en renässans för de dammiga instrumenten som ligger och väntar på att få ljuda. Kanske en och annan blåsorkester då skulle återuppstå innanför kyrkväggarna.

/Peter Stolpestad (publicerad i Dagen 20140521)

Publicerad i kategorin: Krönikor 2014