Krönika: Vi omges av musikaliska klusterbomber

(2016)

Krönika: Vi omges av musikaliska klusterbomber

”Nordkoster, sydost, elva meter per sekund.” Klockan är 07.55 och på väg till jobbet lyssnar jag på sjöväderrapporten.

Jag kopplar av med information som ”Falsterbo, syd, tretton meter per sekund” eller ”Hanö, syd, tolv meter per sekund”. Det talade ordet inger ett monotont lugn, kanske oviktig sådan för en landkrabba som jag men rejält avkopplande innan en ny arbetsdag drar igång. Inget babblande, rak information och inte plats för improvisation.

Kanske börjar jag bli gammal men musik är sällan något jag konsumerar som bakgrundsljud. Jag föredrar ett aktivt lyssnande och vill gärna välja själv. Det talade ordet kan precis som viss musik, där man repeterar få mönster om och om igen för att sedan variera sig något, skapa lugn och även spänning.

Minimalistisk musik gillar jag. Det blir en kontrast till nyhetsrapportering, facebookstatusar och den allmänna trenden att alltid tycka något om allting. Få toner och enkla rytmiska figurer på rätt ställe är bättre än ett myller av intetsägande låtar. Steve Reich, John Cage eller Arvo Pärt, är några av de musikaliska tungviktarna som kan konsten att vara sparsmakade i sitt tonspråk. Inga krussiduller, enkelt och avskalat, ungefär som morgonens sjöväderrapport. ”Utklippan, sydväst, sex meter per sekund.”

John Cage, (1912-1992) var inte bara en tonsättare som ville utmana och tänja gränser, han var också en etablerad och tongivande ljudkonstnär på 1930-talet. Som en protest mot det ständiga ljudet som omger oss så skrev han ”4,33”. Verket ”4,33” innebär att pianisten sitter beredd att spela under fyra minuter utan att anslå en enda ton. Funkar inget vidare att lira på radion men givetvis är detta ett typiskt experimentellt grepp av avantgardkompositören Cage som alltid använt sitt tonsättande för att provocera och skapa eftertanke. En musiker älskar att spela men är samtidigt mån om tystnaden.

Jag är inte hörselforskare men konstaterar att bristen på tystnad gör oss trötta i bollen. Det sägs att tinnitus blir allt vanligare vilket inte förvånar mig. Vi omges av en konstant ljudbank, allt ifrån glassbilens tutande till musikaliska klusterbomber. Den påtvingade musiken i affärer, restauranger och på offentliga platser är inte till för att jag skall lyssna aktivt, den blir bara ett ytterligare tillskott i den ljudmässiga miljöförstöringen.

Ofta återvänder jag till Mozart och Beethoven. En pianokonsert eller en sonat återställer den musikaliska balansen. Det får mer än gärna också bara vara tyst. Som yrkesmusiker behöver jag ljudmässig stillhet. Att ladda batterierna utan musik är en bra medicin. Om radion måste vara på, så är det viktigt att den som pratar säger något som betyder något alternativt en sjöväderrapport som ger fem minuters avkoppling. ”Kuggören, syd, tolv meter per sekund.”

/Peter Stolpestad (Blekinge Läns Tidning 20160420)

 

Publicerad i kategorin: Krönikor 2016