Peter Hallström – Brev från en förlorad son

Carpe Diem/Naxos (2012)

Peter Hallström – Brev från en förlorad son

Peter Hallström har lyckats tonsätta delar av sitt liv på ett stilla, mjukt och fjäderlätt sätt. Med många år av erfarenhet som musiker och låtskrivare så har äntligen debutalbumet landat, likt ett efterlängtat brev från en god vän. Skivan är en mogen produktion och likt en vuxen Johannes Brahms tittar Hallström på oss med sin snälla och ömma blick på skivans omslag. Musiken är smakfull och enkel och det ärliga och poetiska texterna påverkar oss och biter sig envist fast. Ibland får jag lite feeling av Donald Fagen och hans avskalade låtar från 1970-talet och det är inte helt osannolikt att vissa av herrarna på Hallströms skiva i unga år jammat till Fagens låtar. Nåja. Tillsammans med musiker ur musiklandslaget under lagledaren Sven Lindvalls ledning så är Brev från en förlorad son en dokumentation som känns tidlös. Leif Lindvall står för subtila blåsarrangemang och som vanligt har han en varm ton i både trumpet och flygelhorn. Vill man höras i musikbruset så gäller det att inte ta i så man spricker, snarare tvärtom, det vill säga låta få toner få ett delikat utrymme och ge tid till eftertanke – ett väl beprövat knep. Att låta pauser ta plats i musiken och hellre spela mindre än mer det har Hallström känt till länge vilket skapar ett magiskt gung genom hela produktionen. Skivan är likt ett brev från en son som personligt berättar om då och nu, uppväxt och längtan, glädje och sorg. ”Jag har allt som jag behöver, jag har gräs och jag har klöver och ett liv på en helt främmande planet. Jag säger till mig själv att jag har glömt att jag är lycklig så vitt jag vet”. Den levande metronomen Per Lindvall puttrar i bakgrunden med väl avvägt stöd av bland annat Staffan Astner på allehanda gitarrer som också han påminner oss om 70-talet och giganter som Larry Carlton. Brev från en förlorad son innehåller mycket soul, inte bara genremässigt utan också bokstavligt. Kryddor av gospel och lite blues hjälper till att spetsa uttrycket. Skivan är sannolikt inte bara ett gig i raden för ensemblen utan kanske något mer. Får känslan av att grabbarna åter träffats för att lira ihop, likt förr. Hur som helst så lyckas Hallström få fram kreativiteten i bandet och när musikanter i toppklass tror på vad de gör så kommer det att påverka oss alla för lång tid framöver.

/Peter Stolpestad (publicerad i Pingst.se 2012)

Publicerad i kategorin: Recensioner 2012